Om att skriva låtar (Juha)

Mitt första instrument var pianot. Till en början hade vi inget piano där hemma, under de första månaderna övade jag mina läxor genom att göra fingerövningar mot matbordet innan jag gick till lektionerna. Vi bodde bredvid musikinstitutet och mamma hade följt mig till inträdesproven – pappa skulle nog ha varit nöjd med att jag bara idrottade.

En av de bästa sakerna med pianot är dess behändiga användargränssnitt. Det är lätt att gestalta skalorna och ackorden via tangenterna, lätt att ackompanjera sig själv och leta efter nya ackordföljder och melodier. Lyckligtvis förstod jag snabbt att jag inte behövde hålla mig till att spela bara mina hemläxor, jag fick spela precis vad jag ville och kunde. Vilket jag också gjorde, och eftersom jag var ett barn som också tyckte om att läsa och skriva så blev det snabbt naturligt att kombinera musicerandet med ord. Fri från allt prestationstvång skrev jag mina första sånger.

När jag började spela i band under gymnasieåren hade jag nytta av min bakgrund. I vårt band jobbade vi kollektivt: någon hämtade embryot till en låt och så jobbade vi vidare med den tillsammans. Sångaren ville alltid skriva sin sångmelodi själv. Jag var i min tur redan såpass säker på min litterära förmåga att jag inte ville låta de andra skriva texter. Det ledde ibland till schismer.

Senare har jag tänkt att vårt i sig så vackert demokratiska arbetssätt kanske inte var idealiskt. Musik gör man tillsammans, men kanske är låtskrivandet ändå en individuell och ensam syssla, precis som skrivandet överlag? Man kan vara av olika åsikt om detta, de globala hitlåtarna görs ju numera av stora låtskrivarteam, men för mig finns det något ensamt och vibrerande känsligt i låtskaparprocessen.

På samma gång är låtskrivandet något helt annat än att skriva romaner. Den berättande prosan och i synnerhet romanen kräver tid, tålamod och sittmuskler. Det kräver också låtskapandet, men en sång är ett så kompakt konstverk att med god tur kan en lyckad sång ibland födas i ögonblicket. Många låtklassiker har fötts så. Det är fascinerande, tycker jag.

I min musik- och musikerroman Anna minun rakastaa enemmän (Låt mig älska mer) är fjärilen en metafor för sångerna. För att fånga dem måste man vänta tålmodigt och slappna av – om fjärilarna anar anspänning flyger de sin kos.

Själv är jag inte mycket till fjärilssamlare. Jag vet inte om det handlar om just anspänning eller om brist på tålamod eller om något annat, men under mitt vuxenliv har jag lyckats skriva bara en handfull någorlunda färdiga sånger. Embryon har jag många, lösa teman som jag improviserar kring på pianot, men de utkristalliserar sig inte till sånger.

Tvärtemot vad man kunde tro när det handlar om en författare så är den största stötestenen orden, texten. Jag förstår fortfarande inte riktigt hur man gör sångtexter och inte heller vad de borde handla om. Kanske är min hjärna bara sådan att det är lättare för mig att skriva en roman än en sång. Men jag fortsätter att försöka och någon gång, förr eller senare, ska det säkert lyckas

mig att fånga en fjäril igen.